Självkänslans kris: Om skam, bekräftelsebehov, och samtiden

Hakemuksen tiivistelmä

Jag ansöker om ett 1-årigt stipendium för att kunna skriva och färdigställa en bok på svenska med arbetstiteln ”Självkänslans kris. Om skam, bekräftelsebehov och samtiden.” Jag är akademisk forskare i filosofi men boken jag ska skriva är inte akademisk. Bokprojektet är ett försök att förmedla min moralpsykologiska forskning om skam and liknande känslor till en bredare publik och samtidigt belysa vår samtids emotionella utmaningar just då det gäller skam och bekräftelse. Boken är tänkt att följa två huvudspår. För det första tänker jag teckna en bild av vårt begär efter social bekräftelse som en av våra starkaste mänskliga drivkrafter. Vad är detta begär? Vad hoppas vi på då vi hoppas på bekräftelse? Hur är vår bekräftelselängtan relaterad till självkänsla och skam, till identitet och självförståelse? För det andra vill jag skissera den historiska utveckling som leder fram till den självkänslans kris vi upplever idag. Vad menar jag med självkänslans kris? Jo, en alltmer utbredd upplevelse av att sakna kollektiv bekräftelse och av växande svårigheter med att förstå sig själv som socialt värdefull – en upplevelse av att vara tvungen att kämpa 24/7 för att vinna anseende på den globala digitala tävlingsarenan och ständigt vara jagad av skammens isande möjlighet. Det är en unik historisk situation som utgör bakgrunden till många av vår tids karaktäristiska psykologiska och ideologiska tendenser: ökande ångest och depression, amoklöpande tävlingsmentalitet, självoptimering, ressentiment, offermentalitet, syndabockstänkande, identitetspolitik, konservativ och fascistisk backlash, polarisering. Hur har vi hamnat här?