Ljudliga, men tysta -projektet granskar hur barns själsliga, mentala och funktionella problem bemöttes inom det diskursiva kunskapsfält som växte fram under perioden 1920–1960

Hakemuksen tiivistelmä

Projektet "Ljudliga men tysta" undersöker hur barn med psykiska och funktionella variationer bemöttes inom finländsk vård och vetenskap under perioden 1920–1960. Genom att analysera material från tre centrala institutioner, däribland Pitkäniemi sjukhus och Rinnehemmet, belyser projektet hur barn kategoriserades som "sinnessjuka" eller "sinnesslöa" och hur dessa diagnoser påverkade deras vård. Vilka var dessa barn som under sin egen tid betraktades som högljudda och besvärliga, men som förblivit tysta för eftervärlden? Till skillnad från tidigare forskning, som snarare granskat barn ur befolkningspolitiska perspektiv, ställer vårt projekt specifikt frågan vilka typer av barndomar och funktionsvariationer som konstruerades inom psykiatriska diskurser och i omhändertagandet av dessa barn. Genom att kombinera historiska, sociologiska och intersektionella angreppssätt bidrar vi till en djupare förståelse av välfärdsstatens framväxt och de sociala maktrelationer som präglade synen på barn med funktionsvariationer. Projektet har stor samhällsrelevans. Dagens diskussioner om ökad psykisk ohälsa och neuropsykiatriska diagnoser bland barn kräver mera kunskap om barns diagnostisering och vård i historisk tid.