Det fanns inte tillräckliga bevis för att den irakiska regimen utgjorde ett omedelbart hot och det fanns inte tillräckliga bevis för massförstörelsevapen. Dessutom var FNs inspektörer, med Hans Blix i spetsen, på god väg att kartlägga de vapen som fanns. Storbritannien hade härmed inga hållbara argument för sitt deltagande i invasionen av Irak. Så kan man sammanfatta slutsatserna i den omfattande Irakutredning som offentliggjordes den 6 juli i London.

Chilcot-rapporten, som Irakutredningen brukar kallas i England, omfattar mer än 6.000 sidor underlag, höranden, intervjuer, analyser, rapporter och anteckningar från åren 2002–2003. Hela materialet är nu offentligt och har en egen hemsida. Utredarna har ansträngt sig att skapa öppenhet och tydlighet och att resultera i praktiska rekommendationer för den brittiska regeringen i hanteringen av svåra frågor om våldsanvändning i det internationella samarbetet.

Men vilka är de huvudsakliga lärdomarna från folkrättens horisont?

Jo, den absolut största lärdomen är vikten av återhållsam våldsanvändning. FN-stadgans första regel är att användningen av våld stater emellan är förbjuden. Stater har en förpliktelse att lösa tvister genom fredliga medel och fredliga påtryckningsmekanismer, till exempel diplomatiska förhandlingar eller oberoende utredningar såsom vapeninspektioner. Det är ingen tillfällighet att just denna regel är den moderna kollektiva säkerhetens grundpelare. Regeln infördes till följd av de massiva blodbad som var resultatet av två världskrig. FN-stadgans och det internationella samhällets prioritering 1945, av ett tydligt våldsförbud i mellanstatliga relationer, har fortsättningsvis ett stort värde. Ännu idag är det i mellanstatliga konflikter som de flesta offren skördas. Under perioden 2003–2012, föll fyra gånger fler människor offer för mellanstatliga konflikter jämfört med konflikter där icke-statliga aktörer är involverade.

FN-stadgan erkänner endast två undantag till ovannämnda våldsförbud. Det första är en tydlig resolution från FNs säkerhetsråd som konstaterar att det föreligger ett hot mot internationell fred och säkerhet och som entydigt tillåter våldsanvändning under FN-stadgans kapitel VII. En sådan resolution saknades våren 2003. Det andra undantaget är åberopandet av kollektivt självförsvar. Men som många folkrättsjurister påpekade redan då, är FN-stadgans regler om självförsvar restriktiva. Det ska föreligga ett väpnat angrepp eller en överhängande risk för angrepp. Preventivt självförsvar tillåts inte av FN-stadgan, menar de flesta experter och de flesta av världens stater. Användningen av militärt våld måste ha en direkt koppling till och vara ett direkt svar på angreppet. Man kan förstå av Chilcot-rapporten att juristerna inom det brittiska utrikesministeriet var under hårt politiskt tryck och fick anstränga sig hårt för att hitta legitimeringsgrunder för den väpnade aktionen. Vi vet redan sedan tidigare att en och annan valde att lämna sin arbetsplats.

Spelar utredningen då någon roll i längden?

Svårt att säga. Utredningens två huvudslutsatser av betydelse för folkrätten är, för det första, att FN-stadgans våldsförbud gäller fortsatt och att detta förbud bör respekteras av alla stater, stora som små. För det andra, är slutsatsen att preventivt självförsvar på basen av vaga bevis, inte tillåts av folkrätten.

Dessa slutsatser är relevanta och viktiga även i dagens situation, då vårt fokus har flyttat över till hanteringen av terrorhot. Militärt våld i tredje lands territorium kan enligt folkrätten användas endast med en tydlig FN-resolution i grunden och endast när våldsanvändningen är en sista utväg och är det lämpligaste medlet för att möta en konkret och överhängande hotbild. Dessa utgångspunkter gäller även Finlands lagstiftning och beslutsordning i fråga om militärt våld.